Härligt med biodlareföreningen

Idag var det så härligt på biodlarföreningen. Det var bra väder och gott om medlemmar där för att vara så här mitt i sommaren. Jag kunde bidra med lite erfarenhet till en nykomling. Kul att känna att man har nåt att komma med... Vi utbytte tips och fikade. Tydligen ska man inte diska begagnade honungsburkar i varmvatten innan man tar bort etiketten, för då kan den fastna ännu mer. Kallvatten ska det vara. Något värt att tänka på om du vill ge bort burkar till en biodlare och underlätta återvinningen.

Linden landar i burken

Äntligen har allt trixande för att få lindhonung givit lön för mödan! I helgen slungade Filip och jag 28 kilo. Detta har mina två stora samhällen och en avläggare lyckats dra in på tre veckor i Bromma. Fortfarande är det mitt starkaste samhälle som gör största delen av honungen. Det är så häftigt att man kan smaka sig till vilken växt nektarn hämtats från. Som sagt, lindhonungen är min favvo!

Jag håller på att få nån slags försäljning att tala om. Jag är inte nån vidare säljare, är orolig för att det ska kännas som att jag prackar på folk honungen. Men det är ju lite exklusivt med lokal honung, särskilt när den är nyslungad och/eller lindhonung. Vad gäller pris så ligger jag i nivå med många andra, men det finns både de som tar mer och mindre. Idag blev jag faktiskt uppringd av en köpare som ville ha tio burkar. Kul!

Efter slungningen skulle jag sätta tillbaka ramarna i kuporna. All honung får man ju inte ut. Jag ersatte några icke utbyggda ramar med urslungade, samt gav en hel låda med urslungade ramar till det starkaste samhället. Antingen så kan bina använda de slungade ramarna för att fylla på igen eller så tar de den kvarvarande honungen till andra ramar (eller äter upp...). Det beror lite på hur mycket drag vi har kvar. När jag höll på med de honungskladdiga ramarna fick så klart bina korn på dem... Det blev ett himla flygande i bigården. Det blir risk för röveri när bina lär sig att honung går att hitta färdiggjord i bigården, dvs de fortsätter leta färdig honung och ger sig in i andra samhällen för att hämta. Jag hoppas att det inte var röveri jag såg. Hur som helst ville bina in genom springorna mellan lådorna i kuporna jag just varit inne i. Utifall jag råkat kladda ner utsidan på kuporna spolade jag av dem. Bina som satt där fick sig en ordentlig dusch, men jag märkte ingen större förändring i målmedvetenheten vid springorna...

Honungen klar och mer på gång

Nu har vi varit på semesterresa runt Vänern, självklart med visst inslag av biodling! Vi besökte en stor biredskapsbutik i Töreboda, där det blev en del inköp. Bland annat köpte Filip en bioverall för att kunna vara mer delaktig i själva biodlandet.

Innan resan ympade jag den honung jag skördat och tappade den på burk. När vi kom hem var den färdigkristalliserad, slät och bra i konsistensen. Nu har jag börjat sätta de nygjorda etiketterna på burkarna. Jag har köpt en färglaserskrivare och gummerat etikettspapper för att kunna göra egna etiketter. Det hade gått att anlita ett tryckeri, men jag tyckte det var viktigare med flexibiliteten som det innebär att skriva ut själv. (På bilden är det nyslungad honung, inte kristalliserad...)

Före avresa gav jag mina samhällen mer plats. Dessutom utfodrade jag de två svagaste samhällena med sockerlösning (på bilden nedan i en nybyggd foderram), men de hade nog klarat sig lika bra utan... Det har varit gott om nektar på sistone. Det dumma med att stödfodra är att jag nu inte kan ta honung från dessa samhällen, eftersom den då är beblandad med sockret i fodret.

När vi kom hem i söndags, så hade linden blommat över. Oups! Jag vill ju ta lindhonung, så det var till att skörda snarast. Nu står honungsramarna i Filips föräldrars källare med en luftavfuktare som ska torka honungen. Den verkar nämligen inte vara torr nog. Med för hög vattenhalt kan honungen jäsa. Linddraget har givit en hel del! Nedan är en bild på ett bi i lindblom och en bild för att visa vilket liv det var vid kuporna när linden blommade som bäst. Jag smakade på honung som runnit ur ramarna, och visst smakade det lindhonung. Så gott!

Honung är kladdigt

Dagen efter skattningen åkte Filip och jag till föreningsbigården där vi slungade. Samtidigt hade föreningen träff, så det fanns hjälp och tips att få. Jag borde tagit till mig lite tips i början om att sila vid sidan av, i stället för vid slungans utlopp. Nu blev det en massa kladdande. Visst hade det blivit kladdigt ändå, men inte dessa mängder med honung på golvet...

Som jag skrivit tidigare var jag orolig för att vattenhalten skulle bli för hög. Icke! Snarare tvärtom. Vattenhalten var 16,5-17%. Den ska vara under 20%, så marginalen var god. Jag hade kunnat få ut en burk till om inte bina fläktat bort så mycket vatten! Här ser ni Filip vara en fena med refraktometern (vattenhaltsmätaren).

Till slut så hade vi fått ut 26 kilo honung från mina två fullstora samhällen! Sedan började bearbetningen av denna gyllene föda. Jag skummade av ytan för att få bort ytterligare partiklar, och ympade därefter med fjolårshonung. Innan ympningen räddade jag undan några burkar flytande nyslungad honung, som vi får äta upp eller ge bort innan kristallisationen sätter igång.

Anledningen att man ympar är för att få många kristallisationskärnor, och därmed en finkornig honung. Annars kristalliserar honungen långsamt ändå, men med större kristaller. En del växter ger honung som är naturligt flytande, utan att kristallisera. (Det hela hänger på förhållandet mellan mängderna fruktos och glukos i nektarn.) I Sverige har vi inte såna växter. Vill vi behålla svensk honung flytande så behövs värmebehandling, men då får vi inte kalla produkten honung eftersom vissa välgörande egenskaper går förlorade. Se till exempel på Svensk Honungsförädlings produkt som kallas för "Flytande för matlagning". Ordet honung har man fått ta bort.

Under allt arbete med honungen blir det ständigt slattar med "skräp"-honung som vi samlar på oss. Inget större fel på den honungen, mer än att innan sommaren är över kommer vi ha mer sådan honung än vad vi gör slut med på ett år... Jag får försöka ge bort lite sån.

Och så detta kladd. Man får vara på sin vakt och städa upp så fort det spills. Annars sprider honungen sig som en löpeld i köket, och har lätt för att sätta sig i strumporna!

Nattlig räd i bigården

Igår kväll var det fullt upp med bina. Jag skördade honung, flyttade samhällen, tog en drottning från sin parningskupa, gjorde en avläggare... Puh! Vi tar det från början.

Samhällena i Hässelby

Mina samhällen i Hässelby skördade jag honung från. Jag kände mig rätt girig när jag tog ramar där bina inte täckt honungen. Är honungen täckt med vax kan man vara säker på att vattenhalten inte är för låg. Eftersom honungsmängden inte ökat i kuporna senaste veckan så kan jag ändå vara hyfsat säker på att den honung som finns är färdigbehandlad, även utan täckvax. Det var lite plock fram och tillbaka med ramar, men till slut hade jag 18 ramar nedstoppade i mina nybyggda lådor.

Nu var det dags att flytta samhällena. Jag vill ha lindhonung, och vid bigården i Bromma finns det mängder av lind. Det var lite knepigt att få till plats i bilen åt alla kupdelar med bin. Jag lyckades knöka ner ena samhället på två lådor medan det andra samhället fick det lite spatiösare med två gånger två lådor. Dags för avfärd.

Direkt när vi börjat köra mot Bromma ångrade jag att jag inte satt spännband runt kuporna med bin. Man har ju hört vad som kan hända. Jag satt på helspänn och blev mer och mer ett nervvrak. Detta ljud av friktion mellan lådorna med bin... Måtte friktionen räcka! Med en avslutande pärs i form av trottoarkanten vid infarten var vi framme utan att bin tagit sig ut. Bara att bära kuporna på plats och ge dem ytterligare utrymme. I en låda utan ramar, som jag transporterade bin i, hade de små liven satt sig så här under innertaket.

Samhällena i Bromma - dragbiavläggarna

Det ena tittade jag inte till, men det svagare kollade jag läget med. Det visade sig att det fanns en äggläggande drottning, även om jag inte fick ögonkontakt med henne. Samhället har väldigt ont om foder, så jag gav det foderdegen Apifonda i brist på annat. Egentligen ska man använda 50-procentig sockerlösning om man vill stöd-/drivfodra avläggarsamhällen så här på sommaren.

En ny avläggare

Nu var det dags att ta mina framodlade drottningar från de två parningskuporna. I ena fanns det ingen drottning, hon kläcktes nog inte ordentligt. I den andra parningskupan var det fullproppat med yngel, så nu gällde det att hitta drottningen. Det gjorde vi, och Filip märkte henne med en grön prick. Eftersom alla samhällen redan har fungerande drottningar, så knoppade jag av ett avläggarsamhälle från det starkaste samhället från Hässelby. På så vis kan jag tillsätta den nya drottningen där. Vips har jag ett femte samhälle! Bara att sätta ett par yngelramar, en pollenram, en honungsram och ytterligare bin i en ny kupa. Jag väntar med drottningtillsättningen tills dagen därpå, så bina i avläggaren känner att de är utan drottning och därmed tar emot en ny utan problem.

Vid det här laget har mörkret gjort sitt intåg. Men det finns resurser. Filip riggade en strålkastare, så det blev som på dagen. Logistiken var genomtänkt den här kvällen, men allt tar längre tid än jag tänker mig, det är bara att räkna med!