Sverige runt på några kupor

Vad man lägger märke till i sin närhet hänger mycket på vad man känner till sedan tidigare. Nu när jag är inne i biodlingens värld så är det klart att jag får syn på sånt jag inte tidigare skulle ha gjort. Finns det en bikupa i närheten kan man vara säker på att jag nosar mig fram till den. Här är några bigårdar jag funnit på senaste tiden.

I somras hittade jag en demonstrationskupa i Mariebergsskogen i Karlstad. Där kunde man titta in i kupan genom plexiglas och läsa om binas liv. När bina ska in och ut ur kupan traskar de på den vita inglasade bron som leder genom ett plank, som gör att besökarna (här Filip i ösregnet) inte får direktkontakt med bina.

Vid Sandviks gård i Görvälns naturreservat lyckades jag spana in några bikupor på ett par hundra meters håll där de stod i utkanten på en äng. En bit mark runt kuporna var inhängnad och det fanns plats för ytterligare kupor. Det låg en hög med gamla vaxkakor strax intill. Inte särskilt hygieniskt...

När Filip och jag var på Universeum i Göteborg i somras fanns det en demonstrationskupa (av en mindre typ än i Karlstad). De hade fluster genom väggen på huset. Häromveckan var vi på Liseberg, som är granne till Universeum. Då hittade jag utsidan på väggen där bikupan fanns och därmed även flustret till kupan. Än en gång poserar Filip. Trots att det var lite kyligt flög bina glatt ut och in ur kupan.

Vid Rosendals trädgårdar på Djurgården finns några kupor. Jag är lite osäker på vad det är för kupmodell, men uppstaplingskupor var det i alla fall. Flustren såg rätt slitna ut, men bina är säkert lika glada för det.

När jag var med Filip och en del av hans släktingar i Linköping i helgen gick vi förbi Linköpings biodlareförenings bigård i utkanten av Trädgårdsföreningen. Där fanns det ett femtontal fina kupor av olika typer.

Det är kul att få se andra bikupor än sina egna. Inte en enda ser likadan ut!

Mitt honungssortiment

När jag la upp förra inlägget i all hast, så missade jag att det var mitt 100:e inlägg. Det var alltså ett jubileum! Det gick mig helt förbi...

Under den gångna säsongen skördade jag honung tre gånger. Från varje sats blev det lite olika varianter av burkstorlek och varje gång blev det några burkar som såldes som nyslungad (flytande). Här är skördens storlek, skördetillfälle och vanligaste burkstorlek för varje skörd:

26 kilo högsommarhonung från Hässelby, 30 juni, 500 g
28 kilo lindhonung från Bromma, 20 juni, 500 g sexkantig burk
68 kilo sensommarhonung från Bromma, 16 augusti, 700 g

Egentligen hade jag väl inte tänkt att gå upp i burkstorlek, men valet blev lätt när jag insåg hur stor senaste skörden skulle bli. Det tar ju en del tid att tappa. Att växla burk vid tappning tar sin tid när man ska undvika kladd på kanterna, så större (färre) burkar minskar ju tidsåtgången.

Som sagt så är lindhonungen den jag gillar bäst, men sensommarhonungen är riktigt fin! Högsommarhonungen föll mig inte riktigt i smaken... Vilken tur att andra uppskattar den bättre. Den är i stort sett slutsåld. Lindhonungen är jag restriktiv när jag säljer, max en burk per kund. Poppis! Och så vill jag ju ha kvar åt mig själv och som gå-bort-presenter. Senaste skörden finns majoriteten av burkarna kvar från, men den omgången har sålt bra den med.

Det är bra om honungslagret räcker en bit in på nästa år. Jag har lagret i skafferiet, som nu när utetemperaturen har sjunkit håller ca 15 grader. Honung ska ju lagras svalt och vid stabil temperatur. Växlar temperaturen riskerar honungen att skiktas och därefter jäsa. Men det är en långsam process. Honung har en lång hållbarhet. Den kan hålla i tusentals år. Antik honung har återfunnits i lerkrukor och varit ätbar. Honung är ett säkert livsmedel tack vare sin konserverande höga sockerhalt. Avslutningsvis en burk flytande guld:

Bin som surar över krock

Här är en tragikomisk nyhet på Aftonbladets webbteve: länk. Räddningsarbetarna ser lite desperata ut...

Som jag skrev när jag flyttade på bikupor mellan Hässelby och Bromma, så var jag stressad och på helspänn när jag körde med kuporna i bilen. En trafikolycka får ju bara inte hända. Jag har hört talas om en biodlare som haft kupor i bakluckan, och när han kört över ett gupp så har kuporna öppnat sig och bilen fyllts med bin. Frugan har i det fallet lämnat bilen och biodlaren åt sitt öde!

Myrsyrabehandling

Invintringen fortsätter i bigårdarna. I Bromma har samhällena dragit ner fodret från foderhinkarna. I Hässelby har de just fått andra givan. Nu har jag behandlat alla samhällen med myrsyra, för att ta kål på varroakvalster. En del av bina i de samhällen som har det mest trångt satte sig på utsidan av kupan. De skyr lukten av myrsyran, och jag förstår dem! I det samhälle jag utfodrade samtidigt, lade jag trasan med myrsyra på botten i kupan, i övriga ovanpå ramarna. I filmen kan man se hur bina flyttar på sig när syran tillsätts, särskilt när jag stänger till så koncentrationen i luften stiger.

Det diskuteras en hel del om behandlingsmetoderna mot varroakvalster. En del kör med det syntetiska bekämpningsmedlet apistan, andra med syror. Apistan är effektivt, men ger rester i vaxet. Det känns olustigt, tycker jag. Syrorna och drönarutskärning är det som gäller om man vill sköta sin biodling ekologiskt. Sedan finns det fler mer eller mindre utforskade metoder... Jag är ju ny, och får se hur det fungerar för mig. Nu hade jag mer varroa i kuporna än jag sett tidigare, så jag ville behandla tidigt. Oxalsyra tänker jag ändå använda som planerat senare i höst när samhällena är utan yngel. Oxalsyran kommer nämligen inte åt de kvalster som finns i yngelcellerna. Men det gör myrsyran, så det var därför jag använde den nu.

Sista honungen för i år är färdigkristalliserad och burkarna är etiketterade. Det blev ett gäng med burkar, som du kan se på bilden! Det blev mest 700-gramsburkar den här gången. Tidigare satser har jag tappat på 500-gramsburkar (vanliga respektive sexkantiga). Nu återstår bara att få avsättning för allt. Jag har tagit burkar, inklusive provsmakningsburk, till mitt nygamla jobb. Jag vet redan att några är intresserade av att köpa där!

Ett bra honungsår?

Nu utfodras bina för fullt. Ett samhälle har redan dragit ner allt sitt foder, 24 kilo. Ett annat är snart färdigt. Övriga tre samhällen har en hel del kvar i sina foderhinkar. Det beror väl på att de har fått mindre med plats. Så snart ynglet krupit ut så ordnar det sig. Så här ser flustrena ut för tillfället, med skumgummi som minskar flusterstorleken. På så vis har samhällena större chans att försvara ingången mot snyltande bigrannar så här under utfodringen.

När man hör vad som sägs i media om honungsskörden vet jag inte vad jag ska tro. Man talar om ett dåligt honungsår, t ex i radion. På en del håll är skördarna hälften av det normala. Mina kolleger i biodlarföreningen verkar ha fått något lägre skördar i år än vanligt. Själv har kanske haft nybörjartur. Jag har ju fått in dubbla genomsnittsskörden!

Jag kan nog tacka linden för min fina skörd (förutom bina förstås). Vädret har varit rätt för att linden ska ge mycket nektar, för den behöver nämligen mycket vatten, och det fick den i juni. När det sedan var blomning i juli var det fint flygväder så bina kunde få hem nektarn. Det känns som att det var helt rätt att flytta samhällena till Bromma och lindalléerna. Förutom att jag själv gillar den, så är lindhonungen poppis bland kunderna. Nu har jag flyttat två av samhällena till Hässelby. Svägerskans familj har nämligen saknat de små husdjuren!

Min vikt i honung!

På sista tiden har det blivit några sena kvällar med biodlingen. Filip och jag har skördat, slungat och tappat den sista honungen för i år. Och vilken skörd! Det blev mer honung än jag vågade hoppas på. Skörden vägde faktiskt lika mycket som jag själv. Lite svårt att ta in faktiskt... Om man räknar med de tidigare skördarna så har jag fått ihop 122 kilo honung i år. Rätt fantastiskt egentligen!

Honungen som jag nu fick ut varierade i färg och smak, beroende på när under säsongen den drogs in till kuporna. Sensommarhonungen är mörk i färgen och har en lite för kraftig smak i mitt tycke, men eftersom det är en del ljusare honung också så blir balansen perfekt. Ljuvligt!

När jag tagit honungen från bina, gav jag dem mindre med plats. Utanför en av kuporna hängde bina runt flustret. Den här tiden på året är det ingen fara att göra det trångt för bina, de svärmar inte ändå. Varefter så trängde bina ihop sig, så att alla fick vara inomhus.

Kramgoa bin!?

I veckan var jag inne och kollade honungsmängderna i samhällena. Honungen bina gör nu är som sirap i färgen, att jämföra med den mycket ljusare färg som varit tidigare under säsongen. Kanske är det bladhonung jag får. Nu börjar bina förmodligen konsumera mer honung än de producerar. Nektarkällorna sinar. Jag har sett små hål i täckvaxet på några honungsceller, som att de börjar nalla på lagren. Skördedags alltså! Kommande veckan så ska jag slutskatta och ge bina foder inför vintern. Huga för vinter... Det är ju sommar och så ska man invintra bina. Lite ångest kring detta... Som när jag köpte blommor till blomlådan och kassörskan kommenterade att det var "höstfärger". Nej, inte höst, jag har ju sommar här och nu!

Det är så härligt med aktiviteten vid kuporna. Det händer att jag blir så lycklig att jag bara vill springa fram och krama bin och kupor... Jag tror tyvärr inte att det skulle bli vidare populärt hos de små liven! Det känns så mäktigt med luftrummet som fylls av bin ovanför samhällena, och hur man kan se deras luftkorridorer. Binas inflygning i slalom för att landa vid sitt hemmafluster. Mys! Synd att jag inte bor hos bina. I och för sig är det väl bra att inte klättra på kuporna varje dag!