Slungning med egen slunga!

Efter mycket vånda, väntan och vedermödor har jag nu min egen slunga. Den tar 4 ramar och är självvändande!

Det visade sig nämligen häromveckan att det faktiskt fanns en självvändande slunga kvar i biredskapsbutiken, men att den var transportskadad. Dessutom var motorn utlånad. När motorn väl kom tillbaka så var motorfästet avsågat... Jag köpte den ändå, till nedsatt pris så klart. Att buckla ut transportskadan visade sig vara rena barnleken jämfört med att bygga ett nytt motorfäste. Hela tiden har jag kastats mellan hopp och förtvivlan. Motorfäste som pajats, butiker som stänger tidigt, färg som torkar långsamt. I slutänden skulle man kanske ändå skaffat en dyrare, men från början fullt fungerande slunga... Nu är i alla fall allt övervunnet och första slungningen har genomförts här hemma. (Tidigare slungade jag med biodlarföreningens slunga.)

På tomten har jag en bibod, som är lagom stor till förvaring av utrustning och till att slunga. Inför slungans ankomst lade jag laminatgolv där den skulle stå. Befintliga golvet hade glipor mellan brädorna och vid slungan blir det lätt kladd, så materialet som blev över efter golvläggning i köket kom väl till pass.

Vid avtäckningsbordet får både Filip och jag plats att arbeta samtidigt tack vare att han är vänsterhänt och jag är högerhänt. Det blev ett rätt bra flyt i arbetet, men gummihammaren fick göra insatser för att finjustera (nåja) slungan. Fördelen med en självvändande slunga är att man slipper vända ramarna. Slungan vänder själv ramarna när rotationsriktningen ändras, se filmen nedan (tyvärr verkar inte filmen fungera på alla datorer).

Det verkar som att satsningen på att minska honungsproduktionen genom att göra många avläggare fått effekt. Eller är det bara så att det blir mindre honung på Ekerö än i Västerort? Nio avläggare har det blivit och hittills har jag skördat 101 kilo. En del honung är kvar i kuporna, men det verkar inte komma in så mycket mer nektar i år. En reservation är om den ljung som jag sett i skogen skulle ge nektar. Gör den det så blir det slitsamt... Hoppas inte!

Slungning

Igår slungade jag för första gången! Jag och Filip åkte till biföreningens slungrum. Med oss hade vi de 10 ramarna med lite honung i. Efter instruktioner från Horst, föreningens ordförande, var vi igång. När vi slungat fyra ramar rann det en tunn stråle ur slungan ner i silarna på hinken. Det tog en lång stund innan det kom nåt i hinken över huvud taget... Det verkade inte så lovande.

Det var svårt att få stabilitet i slungan, som skakade en hel del, och jag hängde på kanten för att få den någorlunda stillastående.

Mot slutet av slungningen steg nivån i hinken snabbare, och när vi lutade hela slungan rann ytterligare honung ner. Hinken var till slut fylld till en tredjedel, och vid vägning visade det sig att skörden blivit 5 kilo! Vattenhalten var 17–18 %. Den ska vara under 20 %, så det var ju bra.

Jag har smakat på honungen flera gånger. Aromatisk och god! I morse hade jag den på frukostfilen. Mums!

Skörd

Nej, inte från mina egna kupor... I förrgår var jag i föreningsbigården och hjälpte till med att skatta några kupor, dvs ta honung från dem. Jag, Turid och Horst gick från kupa till kupa och tog de ramar som var mogna. En tumregel är att 2/3 av vaxkakan har honung täckt med vaxlock (färdigbehandlad av bina) för att honungens vattenhalt inte ska vara för hög. Risken vid vattenhalt högre än 20 % är att honungen jäser.

När vi var klara med skattningen och redo för slungning hade vi ca 5 lådor fulla (dvs 50 ramar, vilket skulle kunna ge 100 kilo honung). Då visade det sig att slungan saknade ett kullager. Slungningen sköts därför upp till idag, men då kunde inte jag vara med... Det får bli en annan gång.