Höstaktiviteter i bigård och på försäljningsfront

Nu var det ett tag sedan jag tappade honung på burkar, men jag tänkte bara visa en pryl som var till hjälp. Filip ordnade med en svängbar arm med ett decilitermått längst ut. Den förde jag in under kranen när jag inte ville att det skulle hamna utanför när jag byter burk. Annars tar det en så lång tid innan det slutar rinna och man kan byta burk.

Som man kunnat läsa i tidigare kommentarer här på bloggen så har jag sålt en del honung till en ICA-butik i Bromma (korsningen Spångavägen/Bällstavägen). Det känns lite speciellt att ha sina burkar på butikshyllan. Just nu är mina burkar både i hyllan och i en stapel i butiken.

En liten fuling av butiken bara: hälften av burkarna är ju från Hässelby, men på hyllkanten nämns enbart Bromma. Det framgår i alla fall av etiketterna om burken har honung från Hässelby eller Bromma. Det är hur som helst närodlat...

Rent ekonomiskt är det däremot ingen höjdare. Det blir ju mindre betalt när man säljer stora mängder, och när man inte är momsregistrerad och inte kan dra av moms på inköp så är det ytterligare en sämre affär. Aja, det var mindre än hälften av honungen som gick den vägen. Av den övriga honungen har en tredjedel gått åt. Kul att den uppskattas!

När man säljer sin honung i butik eller på marknad så bör man ha ett sigill på burkarna för att burkarna inte ska kunna öppnas och mixtras med utan att det syns. Därför hjälpte Filip mig att göra ett eget sigill, eftersom de man köper skär sig mot min etikett som ju är rätt stilren. Vi fotade en "honungssked" som det rann nyslungad honung från. Bilden skrevs ut på ett etikettsark (3x8 etiketter på A4) med två spegelvända bilder per etikett, som sedan skars i två sigill. Det var rätt effektivt.

I bigårdarna försöker jag få samhällena att dra ner foder. De har fått 24 kilo bifor per samhälle. De flesta samhällen har uppskattningsvis 5 kilo kvar i sina biforhinkar. Nu är det för kallt för att de ska dra ner något vidare snabbt. De har gissningsvis redan tagit emot så mycket att de klarar sig, men jag försöker lite till.

I helgen ställde jag en stapel med tomramar för ättiksyrabehandling för att vaxet inte ska angripas av vaxmott och för att ta död på nosemasporer. Trots höjden på stapeln så är det inte alla ramar, men jag har inte fler lådor lediga. 2-3 tomma lådor går åt för varje samhälle när jag fodrar (biforhinken står i tomlåda) och dessutom har en tomlåda under samhället för att få luftväxling. När fodringen är över så kan jag ättiksyrabehandla övriga ramar.

Ättiksyran står överst i stapeln i en behållare med tidningspapper för ökad avdunstning.

Ättiksyra av rätt koncentration är svår att få tag på på annat håll än biredskapsbutiken. Jag hade hoppats kunna hitta det i färghandel eller på apotek för att köpa på vägen hem från jobbet, men icke! Det går att beställa från kemikalieleverantörer, men då krävdes det en minsta beställningsvolym som var för stor... Jag har ändå tur att det bara är 20 minuters cykeltur till butiken.

Igår var jag på Kyrkhamnsdagen i västra Hässelby. Där var Lotta och Preben och höll i honungsprovning och visade en demonstrationskupa. För första gången har jag nu provsmakat ett gäng sorthonungar: blåbär, apelsin, äpple och timjan. Vad honung kan smaka olika! Testa själv en honungsprovning på biblioteket i Solna centrum torsdag 23 september, se länk.

Slungning

Som ni kanske märkt ligger jag efter i bloggandet. Det var en intensiv tid med honungshantering då det inte hanns med så mycket mer och sedan pockade en del annat på uppmärksamhet. Nu tänkte jag nämna lite om slungningen som skedde dagen efter slutskattningen, nu snart tre veckor sedan...

När jag skulle slunga all honung, så var det hög tid för Filip att ansluta. Han hade ju varit kvar och seglat en dag till när jag åkt i förväg för att skatta samhällena. Nu hämtade vi honungen från bigårdarna och åkte till föreningsboden för att slunga.

Vi avtäckte ram efter ram som vi slungade. Det blir lätt otakt mellan avtäckning och slunga, men till slut så kommer man igenom. En arbetsdag för två personer. Puh.

På ramen nedan kan man se hur vaxet är något mörkare för celler som tidigare haft yngel. Nu är det honung i hela ramen. De riktigt mörka cellerna är inte täckta.

Då och då behöver man diska ur silarna som sätter igen av vax. Då gäller det att inte slabba för mycket med honungen utomhus (det finns inte diskmöjlighet i slungrummet). Vi lyckades få bina i föreningsbigården intresserade. Bland annat hade Filip lagt ifrån sig en diskad sil på biltaket som uppenbarligen fortfarande luktade honung och vid spolslangen sköljdes honung bort från redskap, men späddes inte ut tillräckligt. Bina blev alltså rätt intresserade av dessa platser... Se filmen nedan!

Vi hade svårt att hålla bina borta ur slungrummet när vi ville gå in och ut. Dags för lunchrast. När filmen togs förberedde jag bilen för att åka iväg. Efter lunchen så var det mycket mindre bin runt slungrummet och vi kunde börja arbeta igen.

När jag summerar skörden denna gång blev det nästan 150 kilo honung, totalt nästan 275 kilo... I snitt blir det 55 kilo per samhälle jag hade i våras, något mindre än förra året.

Under skattningen höll jag ordning på vilka ramar som kom från vilken kupa för att kunna väga mängd honung från respektive kupa. Tidigare skattningar har jag mest uppskattat hur stor andel av skörden som hör till respektive kupa. Nu blev det mer exakt. Ett toppensamhälle har i år samlat drygt 80 kilo. Går de på dunderhonung?!

Bitömmarbottnar och slutskattning

Dagen innan slutskattningen (för ett par veckor sedan) kom jag hem från en segeltur och satte genast in nyinskaffade bitömmarbottnar i två av kuporna för att testa om det fungerar. Tanken med en bitömmarbotten är att när man satt den under skattlådorna i kupstapeln så ska bina kunna passera ut ur skattlådorna, men inte kunna ta sig tillbaka, så man kan lyfta av hela lådor istället för att plocka ram för ram och borsta av bina. Det visade sig att jag satte dit bottnarna för nära inpå skattningen, för det var kvar en hel del bin i skattlådorna efter ett dygn. Fast det var tydligt att dragbina lämnat skattlådorna, för när bina ovanför bitömmarbottnarna skulle borstas av så flög inte så många av dem omkring, till skillnad från bin i andra skattlådor. Dragbina är förstås de första att traska genom bitömmarbottnen för att flyga efter mer nektar.

När jag arbetade i samhällena så här dagen innan skattning var bina riktigt aggressiva. Draget var förstås slut och bina ville desperat försvara sina honungsförråd. Som tur var så var de lugnare dagen därpå när jag skulle hämta sista honungen.

Det tog en heldag att skatta alla sex samhällen i de två bigårdarna. Cirka 160 ramar borstades av. Jag är ingen racerbiodlare direkt. Att det ska ta sån tid. Häftigt att se bina som marscherar in i kupan efter att borstats ner framför den. Nu har samtliga samhällen en låda. Först var det riktigt mycket bin som hängde på utsidan av kupan. På bilden nedan, dagen efter skattning, hängde det fortfarande några få bin på utsidan, senare inga alls, trots bara drygt en femtedel av det tidigare utrymmet.

I Hässelby hade jag gjort en ny nedfallsundersökning av varroa, denna gång med de vanliga inläggen, eftersom jag inte litade på nollresultatet från innan semestern som jag fick vid nedfallsundersökningen med SBR-bottnen. Det visade sig inte vara mer än 1 respektive 3 kvalster under en period om cirka 10 dagar. Det är bara ett av samhällena som haft kvalster i nivå med tidigare år, övriga riktigt lite. Bra!

Förberedelser för slutskattning

Jag var idag och bökade runt i samhällena i Bromma. Jag har låtit bina slicka rent avtäckningsvax och några lådor med urslungade ramar från tidigare slungningar som jag nu tog bort.

Jag passade också på att räkna yngelramar. Genomsnittet var fyra yngelramar per samhälle. Det är märkbart mindre än förra året då det var sex yngelramar per samhälle. Hoppas att det inte gör något. Har jag gjort för många avläggare...?

Jag gav den kvarvarande avläggaren ett par yngelramar från det starkaste samhället, som ju kom till när jag slog ihop ett samhälle med en avläggare.

Nu laddar jag upp inför helgen, då jag planerat att slutskatta och slunga. Om inte bina hittar drag förstås, om jag nu skulle märka det på dem... Jag har gjort en del förberedelser, som att diska den nya honungstunna jag köpt, för att inte behöva göra sånt när jag borde skatta och slunga. Ska jag våga mig på en gissning, så tror jag det kan finnas sammanlagt 100-120 kilo honung kvar i de fem modersamhällena, även om det var rätt många torra ramar i Bromma idag.

Etikettering av honungsburkar

Första skörden för i år, som jag slungade 3 juli, tog jag ut från kristallisering i kylskåp i förra veckan för att ge plats för nästa. Jag skrev ut etiketter, och skar ut dem. Tidigare har jag använt en skärmaskin som fungerar sådär, men efter att Filip framhärdat i att det faktiskt går bra med brytbladskniv och linjal, så gjorde jag så. Det gick bra, även att skära flera ark samtidigt, så det var tidsbesparande.

Jag använder gummerat papper (OBS, det är inte A4 som det anges i länken utan Letter-storlek), dvs som man fuktar för att det ska bli klistrigt. Fördelen är att jag kan skriva ut hemma och kan göra små serier. Mer flexibelt, alltså. Dessutom är etiketterna jättelätta att ta bort efter användning. Bara att blöta och dra bort, till skillnad från andra etiketter som kräver diverse tveksamma kemikalier för att gå bort. Med mina etiketter så går det lättare att återanvända burkarna.

Att fukta pappret när etikettering ska ske är lite bökigt. Det är svårt att fukta lagom mycket med svamp, även om pappret är rätt tolerant. Där har Filip kommit på finessen att det ju bara är att ta ut burkarna från kylen när kristalliseringen är klar och ställa i rumstemperatur. Den fukt som då kondenserar på glaset är perfekt att fästa etiketterna med. Fuktningsmomentet går därför att skippa! Att etikettera fuktiga burkar med "vanliga" etiketter går inget vidare. Det slet jag med när biföreningen skulle sälja burkar just inkomna från kylan för att säljas på trädgårdsmässan. Svårt att få att fästa!

250-gramsburken som får etikett ovan innehåller honung smaksatt med citron. Jag tänkte det kunde vara kul att testa, även om jag vet att honungen kan stå på egna ben. Det breddar ju sortimentet och det finns ett intresse bland kunderna. Jag använde 6 ml eterisk citronolja till 9 kilo honung, och då tog inte citronsmaken över för mycket. I övrigt har honungen främst tappats på 700-gramsburkar, mest för att honungen tar sån tid att tappa. Första skörden förra året hamnade i 500-gramsburkar, sedan tröttnade jag när skördarna ökade...

Nedan står första omgången burkar på torkning efter etiketteringen och på andra bilden färdig i kartong. Nu har de första burkarna kristalliserad honung sålts. Dessutom har jag lejt Filips systersöner att sälja honung. De har fått en fin skylt vid uppfarten, "Säljes: Honung från egen bigård", och så klart är det burkarna med honung från just samhällena på deras tomt som de fått att sälja.

En del biodlingsarbete sker vid datorn. Förutom bloggandet, så har jag en dagbok för vad jag gör i varje samhälle och en logg över när och hur jag hanterat honungen. Fast i fallet nedan så är det bokföring på gång...

Bisamhälle i Wien-stock

Filip hittade fler biodlingsbilder från tågluffen. Här är jag på Naturhistoriska muséet i Wien. Där fanns ett bisamhälle i en stock, med tittfönster och en lång gång till flustret utanför fönstret. Det var intressant att se hur ett samhälle har det med enbart vildbygge! Det var riktigt varmt i muséet, så bina stod på rad i det långa flusterröret och fläktade för att ventilera.

Ingen lindhonung

Nu är jag tillbaka från en tågluff i Öst-/Centraleuropa. Så klart har jag spanat av honung i butikshyllor. Idel flytande. Bland annat var vi i Ungern, som man ju kan hitta en del akaciahonung från i svenska butiker. Vid ett tillfälle for en bigård förbi utanför tågfönstret i det knastertorra bergslandskapet i Kroatien. Kan det bli någon honung i den hettan? Åtminstone fanns det några honungsstånd på marknaden i Split.

Väl hemma igen skyndade jag till mina bigårdar för att kolla läget. Det var hög tid att spärra ner drottningen på en låda för att inte ynglet ska vara för utspritt mellan ramarna vid invintringen. Redan innan resan hade jag sorterat om bland ramarna så ljusa fina ramar finns i nedersta lådan som alltså blir den som bina ska övervintra i.

I Bromma ville jag skatta honung, som jag ju hoppades skulle vara lindhonung. Tyvärr inte, åtminstone inte enligt bedömningen hittills. På bilden pågår provsmakning i bigården direkt från honungsramarna.

Linden blommade när jag var bortrest, men det är ju inte varje år den ger nektar. Jag skördade och slungade ändå den honung som samlades in under treveckorsperioden. 37 kilo på tre samhällen. Nu är den ympad för att kristalliseras. Tyvärr glömde jag att tappa upp icke-kristalliserad nyslungad honung för försäljning... Spekulanterna får vänta till nästa skörd, slutskattningen, som gissningsvis blir om cirka två veckor.

Jag har haft funderingar på att sälja ett par produktionssamhällen efter "linddraget" för att minska skörden, men det verkar det inte bli något av med. Dessutom har en biodlingskollega sagt att draget är över, så det kommer kanske inte in så mycket mer honung att ta hand om. Jag såg själv att bina tagit hål på en del vaxlock, som för att börja äta av förråden. Kanske bäst det!? Men det finns en hel del honung kvar i kuporna, särskilt i Hässelby där jag bara skattat en gång. Jag verkar ha förlikat mig med tanken på att ta hand om honungen. Vill jag sedan sälja samhällen gör jag det till våren när jag vet hur övervintringen gått.

I kalkyngelsamhället skulle jag ju byta drottning för att få ordning på problemet. Lättare sagt än gjort. När jag stod där med gamla drottningen framför mig och skulle ha ihjäl henne tog det emot. Ångest och funderingar på alternativ lösning. För att döda en insekt. Till slut så kom Filips pappa till räddning och knipsade med sekatören. Jag tittade inte. Nu tar det emot att titta på bilderna på henne, vars liv jag så abrupt avslutade. När borttagandet av drottningen var avklarat slog jag ihop samhället med en av avläggarna, och lade tidningspapper emellan.

Avläggaren hade tidigare fått alla bin från parningskuporna som jag tagit drottningarna från. Då avskiljde jag också de olika fraktionerna bin med tidningspapper. Tanken är ju att bina ska vänja sig vid nya drottningens doft innan de hunnit gnaga sig igenom pappret. På marken under kupan hittade jag ett täcke av smulor som på bilden nedan. Bina har verkligen fått arbeta. Två tidningssidor har de helt tagit bort från kupans insida!